Alltså, jag är verkligen inte särskilt glad i att flyga. För det första ska väskorna bli packade (de packar sig inte av sig själva kan jag tala om), de får inte bli för tunga och man måste tänka på i vilken väska man placerar vad, för att inte bli misstänkt för terrorism osv. Sen ska det jäktas till flygplatsen, man ska checka in, bli lite nervös för att väskan kanske var lite för tung. När det är avklarat ska man bli lite nervös igen i säkerhetskontrollen för att man inte är riktigt säker på om man verkligen tog ut nagellack och parfym ur handväskan. Det värsta är när det piper och du får ställa dig på en pall för att bli visiterad. Den manliga vakten med viktig min bara måste dröja kvar med sina händer på din rumpa lite längre än vad som behövs, och kolla en gång till, bara för att vara säker, så att du inte har ett automatvapen i BH:n. Sen är det ju nästan garanterat att man, på planet, hamnar jämte någon som luktar svett (kraftigt överviktig + svett om du har otur) och då har jag inte ens kommit till själva flygningen.
 
Jag börjar hyperventilera redan under säkerhetsgenomgången. Och när planet tar ordentligt med fart för att lyfta andas jag så häftigt att jag nästan tuppar av. Mina händer griper tag om armstöden så knogarna vitnar. Och ljudet av landningshjulen som går upp får mig nästan att ta avsked av mina nära och kära tyst i mitt huvud. Så öppnar jag ögonen och kollar upp på mina medpassagerare runt omkring mig - alla, verkligen alla, sitter i godan ro och antingen småpratar lite mysigt med stolsgrannen (de som har haft tur att inte sitta brevid en svettlök) eller läser tidningen eller sover. Jag verkar vara den enda i planet med dödsångest. Vid varje liten skakning eller gungning av planet kippar jag efter andan - påminns av stolsgrannens odör, stänger munnen och räknar till tio. Så sitter jag hela flygresan, när jag tillslut är så matt av den psykiska ansträngningen och nästan har gjort mig vän med mitt öde att  dö ung i en flygkrasch, så är det dags för landning. Och varje gång planet når mark tackar jag de högre makterna för att de har skonat mig från döden ett litet tag till.





Flygterapi - ett alternativ?